”Med sitt för alla vindar, utom hafsvinden, skyddade läge längst ut i hafvbandet, med sin jämna, lagom sluttande sandstrand, synes platsen särskilt vara af naturen danad för sitt ändamål”. Vem som skrivit dessa ord vet vi inte men vi vet att de blivit nedskrivna någon gång på 1800-talet. Sedan lång tid tillbaka har det varit allmänt känt att platsen kring Apelviken är mycket speciell och det finns en badhistoria som sträcker sig många år tillbaka i tiden. Till Varbergs Kurort har folk kommit i nära tvåhundra år för att koppla av och koppla bort.

Drick det ”hurtigt och stående”

Det var egentligen vid Svartekällan som Varbergs kurortsliv hade sin början. Man upptäckte denna källa vid Stora Apelviken år 1811 och det var då man började ”dricka brunn” i Varberg. Brunnsvattnet såldes till besökande kurortsgäster som bälgade i sig litervis av källans vatten. Vattnet skulle drickas enligt dåtidens rekommendationer "hurtigt och stående, ja helst gående".

Gamla tiders hälsobrunn

Vid 1800-talets början var den svenska sjukvården dåligt utvecklad och en av få möjligheter till bättring vid kronisk sjukdom var att vistas vid någon av landets kurorter och ”dricka brunn”. Genom att ha en stark tro och genom att dricka stora mängder av vattnet kunde man, enligt folktron göra sig kvitt ett flertal sjukdomar. Följde gästerna de uppsatta reglerna för hur man skulle dricka kunde de bli av med både melankoli och hysteriska blodflöden. Det påstods till och med att ”lomhörda kunde bringas att höra om vatten ingjöts i öronen”. Brunnsdrickande började tidigt på morgonen. Redan kl fem kom ”usle och miserabla personer” därefter kom bondefolket och allra sist de bättre ståndspersonerna som inte var så morgonpigga.

Källan flyttande in till Badhusen

Att ”drick brunn” blev mer och mer populärt. Man byggde ett första brunnshus ovanför källan 1817 men efter ett antal år ansåg man att det var mer praktiskt att förlägga brunnsdrickandet till själva Varberg. Den nya brunnen placerades i en park strax väster om stadens kyrka. Man plockade ner huset i Apelviken och forslade det in till staden där man lät bygga upp det igen. Parken fick det självklara namnet Brunnsparken. Dit fraktade man Svartekällans vatten i tunnor och källan var i bruk ända in på 1890-talet. Platsen ute i Apelviken finns fortfarande kvar och är utmärkt med ett kulturminnesmärke men källan är otjänlig.

I takt med att brunnsdrickandet blev allt mer populärt kompletterades det med bad i både varmt och kallt vatten. Ett badhus byggdes norr om fästningen och Societetsparken fick sin nuvarande utformning. Varbergs första varmbadhus anlades år 1823 ungefär mellan nuvarande tullhus och kallbadhus. År 1852 blev ett viktigt år för Varberg då ångbåtstrafiken började gå längs kusten från Göteborg till Malmö. Detta ökade reslusten till Varberg. Eftersom gästernas antal steg och badandet ökade i popularitet utökades byggnaden för att år 1860 ha inte mindre än tolv badrum som betjänades av sex baderskor. Några år senare byggdes ett nytt och mer modernt varmbadhus. Detta innehöll 20 st badrum för t.ex. tångbad och gyttjebad. Dessutom fanns massagerum, bastu och dusch.

Stadens första kallbadhus spolierades1884 av en svår storm som härjade längs hela västkusten. Det blev till att bygga ett nytt och Varbergs andra kallbadhus stod klart 1886. Här var det tillåtet att simma rätt ut i havet. Detta kallbadhus kom inte heller att bli så gammalt. Det blev ett av offren för den sk ”julastormen” 1902, den värsta storm, som rasat på västkusten i mannaminne. Det tredje badhuset uppfördes 1903 strax öster om fästningen och var för den tiden toppmodernt. Här låg Varbergs Kurort till dess flyttlasset gick till lilla Apelviken1992. Det gamla badhuset inne i Varberg står fortfaranden kvar och det torde kunna motstå de värsta stormar.

Kungar, konstnärer och skalder

Varberg har upplevt flera glansdagar som kurort. Den första under 1850- och 1860-talet då kungligheterna avlöste varandra. Oscar I, Karl XV och Oscar II har förlustat sig i staden. På listan över badgäster återfinns hovmarskalkar, överståthållare, ministrar, kammarherrar osv. Även Gustav Fröding gästade kurorten 1889 för att råda bot för sina dåliga nerver.

Kring 1890 kom en grupp konstnärer för att måla den idylliska staden och landskapet vid havet. Det var Nils Kreuger, Karl Nordström och Richard Bergh, vilka tillsammans kom att kallas Varbergsskolan. Deras målningar visas på Museet i Varberg. Carl Larsson är också en konstnär som uppskattade miljön och tillbringade några somrar här i slutet av 1800-talet. Man kan fortfarande se var trädgården till det lilla huset låg om man följer en liten grusväg in mellan rosenbuskarna vid Varbergs Kurort och Lilla Apelviken. Tomten är kvar men huset är sedan länge borta.

Från en enkel träpaviljong till Europas bästa spa

Lilla Apelviken, där Comwell Varbergs Kurort idag ligger, kallas ofta för KÅSA. Förkortningen står för Kustsanatoriet Apelviken, och kan härledas till de byggnader som finns i området. Man brukar räkna 1904 som kustsanatoriets grundläggningsår och det var detta år som pionjären J S Almer lät bygga en träpaviljong nära havsviken.

J S Almer var Varbergsläkaren som på eget initiativ, sommaren 1902, framgångsrikt började behandla tuberkulossjuka barn. Doktor Almer, som också kallades för ”soldoktorn”, var fast övertygad om att sol, frisk luft, salta bad och en näringsrik kost hade en botande inverkan på sjukdomen. Han började i liten skala och den första sommaren vistades sex ”skrofulösa” barn, d.v.s. barn med lymfkörteltuberkulos. De vistades tillsammans med en sköterska på den bondgård som idag kallas Apelviksgården och ligger i utkanten av vårt område. Två år, senare bildades alltså ”Föreningen för Kustvård åt skrofulösa barn” och den första egna paviljongen byggdes nere vid strandkanten. Vid baren i hotellfoajén kan du se ett inramat medlemsintyg från föreningen.

Efter elva år uppfördes den första stenbyggnaden på området, det är den byggnad som inhyser hotellentrén idag. Av de första träbyggnaderna finns dock ingenting kvar.
Sedan fortsatte verksamheten att växa, från att vara en ”sommarkur” för en handfull barn till ett sjukhus, Apelvikens Kustsanatoriet, med 188 platser och öppet året om.

Sanatoriet utvecklades och byggdes ut. Patienterna blev både fler och äldre. När Almer dog år 1927 var sanatoriet i Varberg Skandinaviens största, med 574 platser och cirka 200 anställda. Området hade fått en egen postadress och var i stort sett självförsörjande med bland annat egna odlingar, bondgård, bageri, snickeri, vävstuga och skola. Almer dog på sin 66-årsdag, och hans grav kom att bli den allra första på den då nyinrättade kyrkogården. Besök gärna kapellet som ligger på området.

Efter Almers död utvecklades verksamheten via polioklinik till ortopedklinik och sjukhus. När det nya sjukhuset i Varberg öppnade i början på 1970-talet återstod endast långvårdsverksamhet och en vårdskola i det gamla sanatoriet, och några av våra medarbetare har fått sin vårdutbildning här.

Innan den omfattande renovering, som påbörjades i slutet på 1980-talet, kunde komma igång hade turerna i kommun och landsting varit många. Kommunen utlyste en idétävling och företaget som vann fick i uppdrag att renovera med förutsättningen att områdets atmosfär skulle bevaras och de nya byggnaderna smälta in. 1992 kunde före detta talmannen Ingemund Bengtsson äntligen inviga Varbergs Kurort och många av våra nuvarande medarbetare flyttade då från gamla Varmbadhuset inne i Varberg ut till Apelviken. Verksamheten bytte inriktning; från hälsohemsprägel till en totalupplevelse för kropp och själ med hotell, konferens, spa och restaurang under samma tak. Från 1996 drivs Comwell Varbergs Kurort av Comwell som är en dansk hotellkoncern som driver anläggningar för konferens och avkoppling i både Sverige och Danmark.